För att en flaska mousserande vin ska få beteckningen Champagne måste det tillverkas i Champagne i Frankrike och framställas enligt méthode champenoise. Om flaskan tillverkas med exakt samma metod någon annanstans måste den bära ett annat namn. Även själva produktionsmetoden måste benämnas på ett annat sätt, med metoden ”méthode tranditionalle” som det vanliga substitutet. Dessa regler tillämpas strikt. De är kodifierade i nationella lagar, EU-förordningar och internationella handelsavtal och fördrag. När de bryts, även om det är på minsta lilla sätt, blir det snabbt stämningsansökningar. Även om producenter av mousserande vin i vissa länder kan strunta i dessa regler kan deras flaskor aldrig hamna på en hylla i EU. Sedan 2005 gäller samma sak i USA. Men om du någonsin har sett flaskor med bubbel med beteckningen California Champagne – kanske producerade av Korbel, Cook’s eller André – så är det du har sett helt lagligt. Det kryphål som gör dessa etiketter lagliga är resultatet av en kamp som började i skyttegravarna under första världskriget och vars rötter går tillbaka till 1800-talet.
Vinproducenter i Kalifornien har tillverkat mousserande vin sedan 1860-talet. Dessa mousserande viner märktes vanligtvis som champagne, tillsammans med någon uppgift om att de tillverkades i Kalifornien. Precis som i dag var alla mousserande viner för de flesta konsumenter ”champagner”, oavsett hur eller var de tillverkades. Annonser i San Franciscos handelstidningar från 1800-talet klargör detta – med användningen av fraser som ”importerade champagner” och ”inhemska champagner” som vanligt förekommande.
De två föregående bilderna är från 1892, ett år efter det att Madridöverenskommelsen undertecknats av de europeiska stormakterna. Denna överenskommelse lade grunden för det moderna internationella erkännandet av varumärken. Att skydda namnet ”Champagne” internationellt var ett av Frankrikes mål 1891. USA skulle inte gå med i det system som avtalet upprättade förrän 2003 – och även då förblev striden om namnet Champagne oavgjord.
Tjugonde århundradet
I takt med att den globala handeln växte under det tidiga tjugonde århundradet etablerades den äkta champagnes popularitet på nya marknader. Detta var bra för de mousserande vinproducenterna i Champagne i Frankrike – som höll på att återhämta sig från förlusterna av vinstockar på grund av fyloxera – men det gav också ett oemotståndligt incitament för mousserande vinproducenter på andra platser att märka sina bubblande champagner. De alltmer upprörda vinproducenterna i Champagne hade inte mycket att göra utanför Frankrike och de länder som hade ingått Madridöverenskommelsen. Till och med inom Frankrike förekom stora, ibland våldsamma tvister på grund av att producenterna köpte druvor från andra regioner.
Champagneproducenterna drabbades av ytterligare ett slag när första världskriget bröt ut. Champagne-regionen, som låg i ett strategiskt läge, upplevde intensiva strider. Reims och Épernay, de facto huvudstäderna för champagneproduktionen, jämnades till stor del med marken. Även om vissa vinmakare lyckades producera årgångar under kriget hade 1917 nästan alla produktionsanläggningar förstörts.
Det var i Versaillesfördraget, som avslutade kriget, som man oavsiktligt öppnade det kryphål som gör det möjligt för California Champagne att fortsätta existera. Artikel 275 i fördraget var utformad – delvis – för att fastställa att endast mousserande vin från Champagne fick märkas som Champagne:
Tyskland förbinder sig att på villkor att ömsesidighet beviljas i dessa frågor respektera varje lag, eller varje administrativt eller rättsligt beslut som fattats i enlighet med en sådan lag, som är i kraft i en allierad eller associerad stat och som vederbörligen meddelats Tyskland av de behöriga myndigheterna, och som definierar eller reglerar rätten till en regional beteckning för vin eller spritdrycker som produceras i den stat till vilken området hör, eller villkoren för att tillåta användningen av en sådan beteckning; och import, export, tillverkning, distribution, försäljning eller utbjudande till försäljning av produkter eller artiklar med regionala beteckningar som är oförenliga med sådan lag eller förordning skall förbjudas av den tyska regeringen och bekämpas med de åtgärder som föreskrivs i föregående artikel.
Och även om denna artikel infördes främst på grund av en tvist mellan Frankrike och Tyskland om felaktig märkning av mousserande viner och konjak, blev det slutliga resultatet att användningen av champagne på etiketter för mousserande viner begränsades i alla länder som var parter i fördraget. Vi säger part till, för även om USA undertecknade fördraget ratificerade senaten aldrig fördraget.
Trots att fransmännen insisterade på att få en bestämmelse som skyddade deras viner var det förmodligen inte ett stort bekymmer att USA aldrig ratificerade fördraget i Reims och Épernay 1919, eftersom förbudet var på väg att sätta Kaliforniens vinproducenter i konkurs. När fredskonferensen i Paris närmade sig sitt slut var fransmännen troligen mer bekymrade över förlusten av en stor exportmarknad, vilket detta citat från en amerikansk deltagares dagbok illustrerar:
Clemenceau lät servera te till festen. Han lät också hämta vin och föreslog en skål för freden och den goda hälsan hos sällskapet. Efter att skålen hade druckits vände han sig till mig och sade: ”Det är bäst att du tar en till, för du kommer inte att kunna få något av det här (vinet) när du kommer hem.”
Den moderna eran
Californiens vinindustri stagnerade under decennierna efter förbudet. Produktionen tog inte fart förrän på 1970-talet, som innebar en skyhög produktion av billiga krogviner. Dessa kannviner hade ofta ”halvgeneriska” etiketter som Bourgogne, Chablis och Chianti. De viner som bar dessa etiketter hade inget att göra med de platser som de var uppkallade efter. Carlo Rossis berömda Hearty Burgundy – som behåller sitt namn enligt samma kryphål som California Champagne – är en Zinfandel-baserad blandning snarare än Pinot Noir, vilket man skulle kunna förvänta sig.
Med en kraftigt stigande vinproduktion och en ökande amerikansk vinkonsumtion gjorde California Champagne återigen vinproducenterna i Frankrike rasande. År 1983 inledde Europeiska kommissionen (EU:s verkställande organ) och USA handelssamtal om vin. Comite Interprofessionnel du Vin de Champagne (CIVC), en branschorganisation som bildades 1941 – för att organisera och skydda vinproducenter under den tyska ockupationen – kan ha varit den högljuddaste rösten under dessa förhandlingar, men det fanns andra motiverade parter – från sherryproducenter i Spanien till ägarna av etablerade amerikanska varumärken. Det tog två decennier av förhandlingar, men till slut, 2005, nådde USA och EU ett avtal. I utbyte mot att lätta på handelsrestriktionerna för vin gick den amerikanska regeringen med på att kalifornisk champagne, chablis, sherry och ett halvt dussin andra ”halvgeneriska” namn inte längre skulle förekomma på inhemska vinetiketter – det vill säga om en producent inte redan använde ett av dessa namn.
Om en producent hade använt – eller missbrukat ur fransk synvinkel – ett av dessa namn före den 10 mars 2006, kunde de fortsätta att använda namnet på sin etikett på obestämd tid. Även om dessa namn till största delen användes och fortsätter att användas av vinproducenter i det lägre segmentet, var CIVC rasande över sin länge eftertraktade seger. ”Det är en absurditet ur moralisk synvinkel”, sade Champagneproducenten och CIVC:s representant Bruno Paillard till Decanter 2005. ”Det är sorgligt att USA, som nu är ett stort vinland, fortsätter att skydda några få producenter som missbrukar andras identitet i stället för att använda hederlig märkning för sann konsumentinformation.”
”Moraliska absurditeter” åsido är frågan om vilseledande av konsumenter mer komplicerad än vad CIVC vill få dig att tro. Vinproducenter i Kalifornien på 1800-talet – varav de flesta var europeiska invandrare – kallade alla mousserande viner för Champagner. Även om det fanns de som försökte bedra – och det inte rådde någon brist på falskt märkta viner – var det i annonser och restaurangmenyer från den tiden vanligt att det tydligt framgick varifrån en viss ”champagne” kom. Samma sak gäller mer än 150 år senare. När en konsument plockar upp en flaska kalifornisk champagne kan han eller hon mycket väl tro att ”alla mousserande viner är likadana”, men bortsett från de mest geografiskt obegåvade av oss är det ingen som tror att dessa flaskor kommer från Frankrike. Detta kan mycket väl vara ett problem, men det verkar vara ett bra problem att ha. När den typiska vindrickaren går in i en butik och frågar efter en bra flaska champagne är han eller hon oftast ute efter ”champagne från Frankrike”.