Under kejsar Wilhelm II:s regeringstid som kung av Preussen och kejsare av Tyskland från 1888 till 1918 upplevde Tyskland en meteorisk uppgång som ekonomisk och militär makt. Den innebar också att Europa splittrades i motsatta läger med allianser som misstrodde varandra, ett världskrig som slutade med Tysklands förödmjukande nederlag och avskaffandet av det tyska monarkiska styret. Wilhelms liv, handlingar och komplexa karaktär spelade en betydande roll i denna destruktiva process.
Utterligen övertygad om sin rätt att regera överskattade Wilhelm alltid sin förmåga till klokt politiskt omdöme. Hans avskedande av kansler Bismarck 1890 och hans ambitiösa mål att göra Tyskland till en världsmakt tjänade till att störa den etablerade balansen i den europeiska ordningen.
Han var drottning Victorias första barnbarn, men hans ambivalenta, hatkärleksfulla attityd till Storbritannien ansträngde relationerna mellan de två länderna. Hans besatthet av att utvidga den tyska flottan, hans ställningstagande för boerna under det andra boerkriget och hans skrytsamma krav på tysk kolonial expansion förde bara Storbritannien och Frankrike närmare varandra. Wilhelms paranoida rädsla för en avsiktlig inringning av Tyskland tjänade bara till att öka Tysklands isolering.